Attention with music

En hjälpande hand..

Kategori: Presentation, Skitdag

Känns så genant att ens fråga öppet och rakt ut men här på min sida vill jag vara öppen och ni är mina vänner så jag sväljer min stolthet. Jag får helt enkelt inte detta att gå runt nu Ligger fortfarande i avbetalningsplan och jag vill verkligen inte ner i ännu ett skuldträsk. Det hade gjort mindre ont om det hade varit på grund av mig själv, men det var myndigheterna som satte mig här från allra första början. För min ADHD och för att deras lögner sparkade ner mig från den stege som skulle tagit mig till toppen. 

Man kan ju inte starta en insamling för sig själv, det är lite väl ego. Men jag ber om hjälp. Eftersom jag inte fick behålla mitt jobb nu efter 1 november så måste jag stämpla och jag levde på marginalen redan innan. Skulderna skulle försvinnit helt 1 februari men nu kan jag inte fullfölja planen och det går ut över hela min vardag. 

Minsta enkrona är till väldigt stor hjälp och jag förstår självklart om man inte kan eller vill bidra. Just nu ser jag ingen annan utväg än att ställa frågan, även här på min privata sida. 

När detta är över ska jag ta mig tillbaka och tacka er alla personligen om ni hjälper mig. Har både swish och nyöppnat kontonummer till just detta.

Planen är att betala bort alltihopa så jag får ett försprång istället för att halka efter och bli skuldsatt ytterligare. Jag har kämpat med dessa skulder sedan 2010 och är så nära målet nu. 

Kram & Kärlek på er!💐

Blixten slog ner ikväll..

Kategori: Alldagligt, Boken, Skitdag

En fråga till er som är öppen för diskussion. 

Om man går in på Riksförbundet Attention så kan man ganska snabbt läsa om vad det gör och hur de jobbar. Att man ger mig kalla handen för mitt projekt. När jag, som ADHD "drabbad", ber om en hjälpande hand. Jag blir upprörd och rent av ledsen. 

Är det inte dem om någon som borde uppmuntra och stödja oss med diagnos som faktiskt vill göra skillnad på riktigt? För det är ju just det de skriver på sin hemsida. Jag citerar: "Vi arbetar för att personer med NPF ska bli bemötta med respekt och få det stöd de behöver i skolan, på arbetsmarknaden och på fritiden." 

Efter att jag kontaktat dem via mail för att fråga om de skulle vilja hjälpa mig på något sätt, det finns ju mycket vägledning, support och råd som en sådan organisation kan bidra med så får jag följande svar:
"Hej Charlie 
Vi har tyvärr inte möjlighet att stödja ditt bokprojekt på något sätt. Men lycka till!"

Är inte detta lite märkligt? Att de kan döma ut mitt projekt innan de ens ställt en enda fråga till mig? 

Att en rikstäckande organisation som ska verka för att hjälpa oss bara kan slå mig i ansiktet. Det gör mig ledsen... 

Vad tycker ni om det? Är jag helt ute och cyklar?

"Det är ingen spegel du tittar på Far, det är bara jag, din son"

Kategori: Boken, Skitdag

Det var de sista orden jag hörde min Pappa säga till sin far...

Livet som man är van att leva kommer aldrig någonsin att bli som det varit.

När man är en människa som levt ett liv i skuggan av ett samhälle som gång på gång trillat ner på axlarna och ändå lyckas ta sig framåt med glädje och hopp så är det stundvis väldigt svårt att stanna upp, se sig omkring. Det blir lätt så att man anses vara en egoist. Att man antas vara oförstående och elak. Många gånger är jag så uppe i att leva att jag då och då glömmer bort att allt vackert har ett slut... 

Torsdagen den 1 Maj kunde blivit en helt vanligt, varm och härlig vårdag.. Det blev inte så, inte överhuvudtaget. 

Jag vaknade tidigt på förmiddagen. Jag visste inte då att det skulle bli första gången i mitt 25-åriga liv som jag skulle få se en död människa, i alla fall inte min älskade farfar. Jag ringde min Pappa som berättade att min Farfar hade tagit upp årorna och passerat jordelivet. Min älskade Farfar som alltid varit den starka. 

En man vars liv grundades i en tid då allt gjordes med händerna. Med tanke på hans liv och hur han levt har jag alltid sett honom som en av de starkaste jag någonsin mött. 

Det finns saker i livet som man bara måste acceptera, döden är en av dom. Men jag tänker inte acceptera detta, än är jag inte redo. Jag höll mitt löfte och jag spelade på begravningen, tillsammans med min bästa vän. Jag vet inte hur jag klarade av det, men det gjorde jag. 

Det är en tom tid som befinner sig hos mig just nu. Det är så lustigt... Livet står liksom still medans allt rullar på som vanligt utanför mitt synfält. Ingen är direkt fast som jag, dom vet inte, jag vet och för mig är det kämpigt. Min lilla Farfar... "Du har det bra du Charlie" sa han alltid när vi sågs, men gäller det bara när han fanns vid min sida? För även om vi inte sågs jätteofta den sista tiden så visste jag ju ändå att han fanns där. 

Jag trodde nog aldrig att han kunde dö, i alla fall inte att det skulle gå så fort. 

Sista dagen innan han gick bort var jag vid hans sida och innan jag åkte la jag handen på hans axel och sa: "Vi syns sen Farfar". Det gör vi iofs, men inte här och inte nu.. Men ses igen det kommer vi att göra. 

Jag tror inte på Gud. Men jag vet att det finns en andra sida och jag vet att han styr upp saker och ting där nu. En vacker dag möts vi igen, tills dess håller jag honom hårt vid mitt hjärta. För sanningen är den, att utan hans visdom, hade jag inte varit den jag är eller burit den kunskapen. 

Älskade Farfar.. 
Du fattas mig.. 
Varje dag..