Attention with music

Det är inte vårt fel..

Kategori: Alldagligt, Boken

Hur kommer det sig att vi fortfarande inte accepterar människor som är annorlunda? Året är 2015 och jag undrar ofta vad det är som krävs av mig för att få vara med inom ramen av vad som kallas "normalt"? Inte för att jag överhuvudtaget skulle vilja följa strömmen men faktum är att jag, och fler med mig, "måste" medicineras, gå i terapi och en himla massa annat för ens fungera. Detta krävs oftast av oss för att vi ens ska kunna andas samma luft som alla andra och för att vi överhuvudtaget ska kunna få plats på samma planet. 

Det jag tycker är märkligt är att vi måste anpassa oss efter det som är normalt. Vi måste lära oss att stänga av vår energi. Problemet ligger i att samhället, allmänheten, staten ja tyvärr de flesta anser att vi bara är lata, egoistiska, hyperaktiva etc. Tänk om alla kunde hjälpas åt att hitta verktygen som gör att vi med tex. ADHD kan använda vår energi till något storslaget Istället för att proppa oss fulla av knark? Vi pratar om små barn som får äta Ritalin och/eller en himla massa andra preparat. 

Jag är väl medveten om att det i vissa fall kan behövas, men just nu känns det som att man delar ut piller till 8 av 10 med ADHD. 

Varför är det vi som ska lugnas ner och tystas ner? Varför ser vi inte att vanliga människor får uppåtchack utskrivet? Det kan ju inte gärna vara mitt fel att människor inte hinner med mig när jag är på gång att förändra världen? Jag trodde faktiskt att vi hade kommit längre. Om man bryter benet så gipsar man, man ger inte piller som bedövar hela hjärnan och många av dess funktioner. I vissa fall gör man kanske det om det är så att smärtan är för hög. 

Men jag har inte brytit benet. Jag lider av en hyperaktiv hjärna som nästan aldrig varvar ner, inte ens när jag sover. Faktum är att vi med ADHD lider av en dubbelt så stor risk att dö i förtid än de som inte har diagnosen. 

Det finns folk som påstår att diagnoser så som ADHD inte ens existerar. Jag vet inte vilka mentalsjukhus dessa stackare har rymt ifrån. Att ADHD existerar är ett faktum sen om det bör klassas som en "sjukdom" kan jag låta vara osagt. Mina tidigare inlägg klargör min syn på just den biten. Men det gör mig ledsen och frustrerad att det finns människor som fortfarande blundar. De går inte bara emot mig utan även min familj, min sambo, mina underbara vänner som levt med mig. Som har kört slut på sig själva på grund av att jag aldrig någonsin stannar upp. 

Det är elakt mot människor som lever i nära relation till någon med ADHD. Jag hade inte brytt mig alls om det inte vore så att det faktiskt är ett påhopp på människor som jag älskar. Som jag många gånger behandlat fel på grund av att jag inte alltid tänkt på konsekvenser av mina handlingar. 

Jag må falla igen, jag må få ta emot stryk för vem jag är och för vad jag stå för. Men jag är för trött för att ens tänka på mig själv. Jag är redo att gå ut i krig mot världen. För alla som står på min sida, för alla de som inte vågar, vill eller kan strida för vad vi känner. Att inte se konsekvensen kan också vara en fördel.. Det är den stora skillnaden. Om jag säger att jag skulle offra min arm för någon om det innebar att det skulle betyda att någon annan fick behålla sin så skulle jag offra min arm. Utan att blinka. Säger jag att jag finns för dig dygnet runt så gör jag det. Jag stänger inte av ljudet. Jag sitter på standby.. 

Jag har inte alltid varit den bästa människan man kan ha i sin närhet. Jag är medveten om det, jag kan vara riktigt knepig. Men jag är den jag är och jag står för det. För när mörkret faller, eldarna tänds, raketerna smäller och domedagen kommer. Så står jag där och skyddar er med mitt liv tills allt är över eller tills dess att mitt liv sugits ur mig. 

Jag behöver inga mediciner. Jag är färdig med att gå på vägarna som redan vandrats. Jag är upp över öronen trött på att förändramig själv för att någon annan ska tjäna mer pengar. Jag tar det jag är med mig och går ut i kriget. Ensam eller tillsammans med er som vill kriga och slåss vid min sida för att det som är rätt. Faktum är att jag lever för er. Inte för mig själv. Jag lever för er som förstår språket jag talar. Er som förstår min vision. 

Jag ska kämpa för er alla så länge jag lever. Det är inte mitt jobb det är mitt kall i livet. 

Tack för att ni tog tid att läsa. 
Samtala gärna med varandra om detta. Ni är värda mina 90 kg 


i guld. Det ska ni veta. 

Trevlig helg! 

Kram 

/ C