Attention with music

Den döende själen

Kategori: Alldagligt, Boken

Jag har alltid haft en tendens att hålla inne det mesta som händer innanför skallbenet. Det handlar dock inte om någon som helst form av egoism eller otrevlighet. Det är långt mycket enklare än så. Oftast har jag själv inte en aning och de gånger jag har det så kommer det oftast ut i musiken eller i ren text.

Jag har aldrig varit bra på att prata om mina egna känslor och tänkar till människor i min direkta närhet. Något som ibland kan skapa förvirring och missförstånd. Anledningen till varför jag oftast skriver ut mina tankar tillexempel här på min sida är också relativt enkel. Det handlar helt enkelt om en form av distans. Det blir helt enkelt inte fullt lika påtagligt för min egen del. Det känns som att hjärnan har lättare att skicka ut tankar och känslor i mina fingrar. Det går alltid lite trögare när det ska skickas och bli ord via munnen. 

Ibland slår det mig att jag faktiskt låter mig själv leva i en form av självskadebeteende, men det har aldrig varit av det fysiska typen. Sanningen är väl den att jag tog ett beslut för väldigt längesedan. Ett beslut som i korta drag innebär att jag valt att trivas med att må dåligt. Det kanske låter väldigt konstigt. Men saken är den att det är så jag får vardagen att fungera. Det är så jag måste vara för att orka leva med mig själv. Det är nog det som gjort att jag aldrig någonsin varit rädd för att dö. En textrad i låten "Come Undone" av fantastiska "Robbie Williams" lyder "I'm not scared of dying I just don't want to" och det är väl lite så jag känner. 

Det är inte min död i sig som skrämmer mig. De senaste 5-6 åren har gjort mig mer osäker dock. 
Det handlar mestadels om mina tankar kring de runt omkring mig. Jag vet ju att de skulle klara sig utan mig men frågan är hur jag skulle kunna leva utan dem? Jag kände en obegriplig hopplöshet och nedstämdhet när min älskade Farfar gick bort för snart 1 år sedan. Jag hade en barndomskamrat som tog sitt liv för flera år sedan. Trots att jag inte hade träffat honom på säkert 10 år så lämnade det mig berörd och ängslig. Min egen död är lättare att stå ut med. 

Om jag hade haft tillräckligt med pengar för att klara mig utan att jobba så vet jag exakt vad jag hade velat göra. Jag hade öppnat en "klinik". Där jag kunde ha personliga möten och telefonsamtal med människor som lever med svåra demoner. Jag hade velat vara Charlie Svensson, en helt vanlig kille som kunde lyssna, hjälpa och vägleda folk. För ofta är det det som hjälper bäst. Att träffa utbildade doktorer och sköteskor inom psykiatri har sina fördelar, absolut men jag vet också hur skönt det kan vara att prata med någon som man har distans till. Som inte läst en massa böcker om hur hjärnan fungerar. 

Det är nog mitt drömyrke. Att få starta en sådan verksamhet.  Där det ska vara gratis eller i vart fall jävligt billigt. För jag tror och hoppas att jag faktiskt skulle kunna hjälpa människor, på ett djupare och personligare plan än de som jobbar med utbildning. 

Så om jag någon gång vinner en massa pengar så lovar jag att starta upp en sådan verksamhet. På riktigt, jag skulle jobba hårt för att hjälpa människor. Tills dess försöker jag vägleda och samtala med alla som skriver till mig. Jag har några på min sida som jag har daglig kontakt med, som behöver prata ut. Där till och med psykologer och läkare misslyckats eller av andra skäl inte räckt till. 

Jag har en stark tro i min själ, att det är min uppgift i livet. För en del låter det kanske flummigt. Men jag vill få ut något mer av mitt liv något som inte bara handlar om att tillverka materiella saker i fabrik. En del vill ha det livet, eller ser inga alternativ, men jag är här av en annan anledning. Det känner jag varje dag. 

Än finns det hopp om fred i själen älskade följare. Än finns det hopp. 


Det är inte vårt fel..

Kategori: Alldagligt, Boken

Hur kommer det sig att vi fortfarande inte accepterar människor som är annorlunda? Året är 2015 och jag undrar ofta vad det är som krävs av mig för att få vara med inom ramen av vad som kallas "normalt"? Inte för att jag överhuvudtaget skulle vilja följa strömmen men faktum är att jag, och fler med mig, "måste" medicineras, gå i terapi och en himla massa annat för ens fungera. Detta krävs oftast av oss för att vi ens ska kunna andas samma luft som alla andra och för att vi överhuvudtaget ska kunna få plats på samma planet. 

Det jag tycker är märkligt är att vi måste anpassa oss efter det som är normalt. Vi måste lära oss att stänga av vår energi. Problemet ligger i att samhället, allmänheten, staten ja tyvärr de flesta anser att vi bara är lata, egoistiska, hyperaktiva etc. Tänk om alla kunde hjälpas åt att hitta verktygen som gör att vi med tex. ADHD kan använda vår energi till något storslaget Istället för att proppa oss fulla av knark? Vi pratar om små barn som får äta Ritalin och/eller en himla massa andra preparat. 

Jag är väl medveten om att det i vissa fall kan behövas, men just nu känns det som att man delar ut piller till 8 av 10 med ADHD. 

Varför är det vi som ska lugnas ner och tystas ner? Varför ser vi inte att vanliga människor får uppåtchack utskrivet? Det kan ju inte gärna vara mitt fel att människor inte hinner med mig när jag är på gång att förändra världen? Jag trodde faktiskt att vi hade kommit längre. Om man bryter benet så gipsar man, man ger inte piller som bedövar hela hjärnan och många av dess funktioner. I vissa fall gör man kanske det om det är så att smärtan är för hög. 

Men jag har inte brytit benet. Jag lider av en hyperaktiv hjärna som nästan aldrig varvar ner, inte ens när jag sover. Faktum är att vi med ADHD lider av en dubbelt så stor risk att dö i förtid än de som inte har diagnosen. 

Det finns folk som påstår att diagnoser så som ADHD inte ens existerar. Jag vet inte vilka mentalsjukhus dessa stackare har rymt ifrån. Att ADHD existerar är ett faktum sen om det bör klassas som en "sjukdom" kan jag låta vara osagt. Mina tidigare inlägg klargör min syn på just den biten. Men det gör mig ledsen och frustrerad att det finns människor som fortfarande blundar. De går inte bara emot mig utan även min familj, min sambo, mina underbara vänner som levt med mig. Som har kört slut på sig själva på grund av att jag aldrig någonsin stannar upp. 

Det är elakt mot människor som lever i nära relation till någon med ADHD. Jag hade inte brytt mig alls om det inte vore så att det faktiskt är ett påhopp på människor som jag älskar. Som jag många gånger behandlat fel på grund av att jag inte alltid tänkt på konsekvenser av mina handlingar. 

Jag må falla igen, jag må få ta emot stryk för vem jag är och för vad jag stå för. Men jag är för trött för att ens tänka på mig själv. Jag är redo att gå ut i krig mot världen. För alla som står på min sida, för alla de som inte vågar, vill eller kan strida för vad vi känner. Att inte se konsekvensen kan också vara en fördel.. Det är den stora skillnaden. Om jag säger att jag skulle offra min arm för någon om det innebar att det skulle betyda att någon annan fick behålla sin så skulle jag offra min arm. Utan att blinka. Säger jag att jag finns för dig dygnet runt så gör jag det. Jag stänger inte av ljudet. Jag sitter på standby.. 

Jag har inte alltid varit den bästa människan man kan ha i sin närhet. Jag är medveten om det, jag kan vara riktigt knepig. Men jag är den jag är och jag står för det. För när mörkret faller, eldarna tänds, raketerna smäller och domedagen kommer. Så står jag där och skyddar er med mitt liv tills allt är över eller tills dess att mitt liv sugits ur mig. 

Jag behöver inga mediciner. Jag är färdig med att gå på vägarna som redan vandrats. Jag är upp över öronen trött på att förändramig själv för att någon annan ska tjäna mer pengar. Jag tar det jag är med mig och går ut i kriget. Ensam eller tillsammans med er som vill kriga och slåss vid min sida för att det som är rätt. Faktum är att jag lever för er. Inte för mig själv. Jag lever för er som förstår språket jag talar. Er som förstår min vision. 

Jag ska kämpa för er alla så länge jag lever. Det är inte mitt jobb det är mitt kall i livet. 

Tack för att ni tog tid att läsa. 
Samtala gärna med varandra om detta. Ni är värda mina 90 kg 


i guld. Det ska ni veta. 

Trevlig helg! 

Kram 

/ C

En ny resa genom livet

Kategori: Alldagligt, Boken, Musiken i mitt liv, Presentation

Tänkte att jag ville presentera mig själv igen, för alla nya följare! Jag behöver er support på min nya resa i livet. 

Charlie Svensson heter jag, 25 årig musiker från Karlshamn, Blekinge. 

1996 diagnostiserades jag med ADHD, sedan dess har livet ständigt varit en kamp och jag har fått vara med om mer än många kanske får under en hel livstid

Ett liv fyllt av utsatthet i form av utanförskap, mobbning och självmordstankar. Jag har kämpat mot många myndigheter, jag har försökt bygga upp mitt liv men gång på gång har samhället misslyckats med att hjälpa mig. 2003 fann jag att musiken och skrivandet var det enda som fungerade när det kom till att ventilera mina tankar och känslor. 

I hela mitt liv har jag kämpat, mot försäkringskassan, socialen, skolan och arbetsgivare. Det gick ett tag så långt att jag inte ville leva längre. Ingen ville ju hjälpa en "CP-skadad" idiot. Jag skulle göra alla en tjänst om jag bara försvann. Mina skulder växte när FK drog in min livlina, mitt bidrag. Med motiveringen att jag kunde spela gitarr.. Jag fick stora skulder som gjorde att jag kände hopplöshet ännu mer.

Mitt bok och föreläsningsprojekt går under namnet "Attention with Music" och själva boken går under arbetsnamnet "Stå inte på min skugga". 

En historia av många, detta hände vintern mellan 2003-2004

Det var en ovanligt mörk och kallt vinterkväll, det är i alla fall så jag minns det nu i efterhand.
Där fanns en grillplats i en skogsglänta bakom skolan, där jag alltid satt och sjöng med i låtarna som dunkade högt i mina öron.
Jag var påväg dit och tog alltid samma genväg förbi skateboardrampen och sneddade sedan över ängen för att komma till hålet i skogen som ledde in till grillplatsen.
Jag gick i rask takt och var nästan framme när jag kände något hårt som slog mig i nacken.
Jag föll till marken och först då förstod jag att jag inte var ensam.
Skratt och ironiska röster hördes runt omkring mig, jag funderar än idag på hur många de var, jag har ingen aning men de var minst 6-7 stycken.
Jag försökte resa mig upp men kom absolut ingenstans, de började knuffa runt mig.
Det finns inga ord som kan beskriva hur otroligt grymma saker de skrek.
Ilskan växte i mig och jag ville bara skrika. En av killarna tog upp min CD-spelare och trampade sönder den mot det som en gång varit snö, men nu frusit till is.
Efter 15-20 minuter började de röra sig bort från mig, tre stycken var kvar och det var första gången jag lyckades titta upp. Det var mörkt och jag minns att jag tänkte:
-”Om jag ska springa någon gång så är det nu.”. Det var ingen bra tanke, för när jag skulle börja springa så ser jag hur en av dem har en kniv i handen.
En kniv som jag trodde han ville hota mig med.
Jag sprang, i panik, utan att veta vart jag skulle, han flyttade sig för att stoppa mig och vi både trillade, jag kände hur det brände till på insidan av låret.
Sedan sprang de iväg och där låg jag.
Frusen, övergiven, förbannad och skadad.

Är det såhär det ska vara? Är detta innebörden av att ha en ADHD?
Är jag verkligen så hemsk att folk vill skada mig, skratta åt mig och förnedra mig?
Frågorna i huvudet var många men samtidigt kände jag att det var dags för mig att visa världen.
Jag ska visa att jag kan, på mitt sätt. För jag kan faktiskt, och jag tänker använda
min diagnos till något viktigt. Jag kände att jag vägrade gå med på särbehandling mer.

Nu har jag lyckats komma upp ur det svarta hålet som samhället lämnade mig i, skulderna är kvar men även om en känsla av att vars otillräcklig ibland knackar på dörren så vet jag att jag är bra, ja jag är bra och jag har en vision. En vision om att skriva en bok. En bok om mitt liv, en bok som jag hoppas ska inspirera alla människor från lärare och arbetsgivare till elever och andra som lever i eller utanför en relation till ADHD. Boken kommer gå under arbetsnamnet "Stå inte på min skugga". 

Tanken är att när och om boken blir publicerad, ska jag åka runt och föreläsa om boken och om mitt liv. För att tala om hur det är, att tala för mig själv och för alla dem som kanske inte kan eller vågar prata om det. Allt för att öppna ögonen på människan. 

Framförallt för att det finns människor som jag själv, som mår otroligt dåligt, som hänger löst i livet och kanske kan jag rädda en människa från att känna sig ensam och övergiven, 

För visst är det väl så, att vi måste dela med oss av våra liv, för att hjälpa andra människor och för att man själv ska förstå att man aldrig är ensam i sitt lidande. Vi är ju alltid så noga med att dela med oss när vi känner oss lyckliga, då ska hela världen se det, men när vi är olyckliga stänger vi av kommunikationen. 

För att hjälpa en annan människa och för att släppa in en annan människa in på livet så måste vi våga göra det. För att det gör skillnad.! 
Jag har fått jättestor respons från människor, bland annat på Facebook. 

Om jag med min bok och föreläsning kan rädda en person från utanförskap, om jag kan stoppa en mobbare från att trycka ner en annab människa, om jag kan få en arbetsgivare att anställa någon som är lite annorlunda eller om jag kan få en enda människa att förstå, att om någon med min diagnos får de rätta verktygen, så kan vi bygga Rom på en dag. Ja då har jag lyckats göra skillnad med min dröm, och det är allt jag önskar och vill. 

Jag har bett om hjälp överallt för att jag behöver tips, råd, startkapital och vägledning från människor som redan varit där jag är, människor som etablerat sig och som vill ge mig en hjälpande hand. Men jag har bara mött kalla handen. Organisationer, myndigheter, kommunen, landsting och många andra har bara vänt mig ryggen. Jag känner mig så ledsen när man har något att förmedla men ingen vill ge en hjälpande hand på vägen mot målet. 

Skulle någon här vara intresserade av att sponsra mig och/eller hjälpa mig med att gå vidare så får ni jättegärna kontakta mig. Jag gör detta helt på min fritid när jag är ledig och inte kämpar med livet i kaos som myndigheterna satte mig i. Därför behöver jag hjälp. På alla möjliga sätt. 

Jag förstår att alla inte kan eller ens vill investera pengar i mitt projekt. Men jag är på jakt efter företag och privatpersoner som tror på mig och min idé. Men bara att uppmuntra och ge mig glada kommentarer betyder jättemycket. 

Tack för att ni tog er tid att läsa. Det blev lite längre än sist men jag hoppas det är okej!

Sprid gärna vidare mig och mitt projekt till människor som ni tror skulle uppskatta det! 

Här hittar ni mig:

Attention with music
http://attentionwithmusic.blogg.se/
attentionwithmusic@gmail.com
https://www.facebook.com/staintepaminskugga

Kram!