Attention with music

Min ADHD är min bästa vän, absolut men den är också min värsta fiende. 

Jag ska försöka förklara vad jag menar. Om jag hade levt ett ensamt liv, så hade jag inte haft någon annan att bry mig om, ingen annan att förhålla mig till. Då hade det bara varit jag, mitt liv och mina tankar. Men om man är en person som behöver kärlek så är det inte fullt lika enkelt. 

Jag kan aldrig sätta mig in i hur en person som lever nära mig känner. Men jag förstår att det måste vara jobbigt. Jag vet om att jag är otroligt svår att leva kring. Ytliga bekantskaper upplever nog inte det så mycket. Men någon som lever med mig, nära mig. Sambo, släkt, bästa vänner och kollegor. Det är den största nackdelen för min del. 

Det är aldrig meningen att jag ska bli tjurig eller irriterad. Men när jag inte ens själv har svar på frågorna så blir det ibland för mycket. Det enda svaret jag hittar är oftast "Detta är den jag är." Men hur mycket hjälper det? Jag är så mycket mer. Jag vet att många av mina diagnostiserade vänner känner igen sig i det. Jag känner mig alltid låst. Som om folk stänger in mig i ett tomt rum när jag egentligen vill upp i luften där jag kan flyga fritt. På ständig jakt efter kicken, äventyret och spänningen. 

Folk utan diagnos missförstår mig ofta. Det är inte på grund av dem som jag känner så. Det är på grund av den där jämthunden som finns i mig. Den som aldrig blir trött. Jag ber aldrig någon att förstå hur jag fungerar, hur kan jag kräva det när jag inte ens själv har den kunskapen? Jag är en person som måste ta en dag i taget, alltid annars tappar jag fokus. Det är väl det som gör att jag en dag inte orkar göra någonting, inte ens ringa det där viktiga samtalet, nästa dag målar jag om hela lägenheten, städar, lagar en 7 rätters middag samt tvättar hela veckans smutskläder innan sambon ens hunnit hem. Nu överdriver jag såklart men ni förstår vad jag menar. Vissa dagar fungerar ingenting och andra dagar är man inne i sitt flow och då går det undan. 

Det är inte av respektlöshet eller egoism jag är på det viset. Det handlar bara om att jag hela tiden försöker klara av att stå ut med mig själv tillsammans med en annan männniska. För känslan av att inte bli accepterad och förstodd är hemsk nog när jag själv utsätter mig för den. 

Jag skyller inte ifrån mig, jag är ju den jag är på samma sätt som alla andra. Vissa människor är lättare att förstå bara. Jag är en svår person och varje dag är jag tacksam över alla dem som stannar hos mig även när det stormar.