Attention with music

Tänkte att jag ville presentera mig själv igen, för alla nya följare! Jag behöver er support på min nya resa i livet. 

Charlie Svensson heter jag, 25 årig musiker från Karlshamn, Blekinge. 

1996 diagnostiserades jag med ADHD, sedan dess har livet ständigt varit en kamp och jag har fått vara med om mer än många kanske får under en hel livstid

Ett liv fyllt av utsatthet i form av utanförskap, mobbning och självmordstankar. Jag har kämpat mot många myndigheter, jag har försökt bygga upp mitt liv men gång på gång har samhället misslyckats med att hjälpa mig. 2003 fann jag att musiken och skrivandet var det enda som fungerade när det kom till att ventilera mina tankar och känslor. 

I hela mitt liv har jag kämpat, mot försäkringskassan, socialen, skolan och arbetsgivare. Det gick ett tag så långt att jag inte ville leva längre. Ingen ville ju hjälpa en "CP-skadad" idiot. Jag skulle göra alla en tjänst om jag bara försvann. Mina skulder växte när FK drog in min livlina, mitt bidrag. Med motiveringen att jag kunde spela gitarr.. Jag fick stora skulder som gjorde att jag kände hopplöshet ännu mer.

Mitt bok och föreläsningsprojekt går under namnet "Attention with Music" och själva boken går under arbetsnamnet "Stå inte på min skugga". 

En historia av många, detta hände vintern mellan 2003-2004

Det var en ovanligt mörk och kallt vinterkväll, det är i alla fall så jag minns det nu i efterhand.

Där fanns en grillplats i en skogsglänta bakom skolan, där jag alltid satt och sjöng med i låtarna som dunkade högt i mina öron.

Jag var påväg dit och tog alltid samma genväg förbi skateboardrampen och sneddade sedan över ängen för att komma till hålet i skogen som ledde in till grillplatsen.

Jag gick i rask takt och var nästan framme när jag kände något hårt som slog mig i nacken.

Jag föll till marken och först då förstod jag att jag inte var ensam.

Skratt och ironiska röster hördes runt omkring mig, jag funderar än idag på hur många de var, jag har ingen aning men de var minst 6-7 stycken.

Jag försökte resa mig upp men kom absolut ingenstans, de började knuffa runt mig.

Det finns inga ord som kan beskriva hur otroligt grymma saker de skrek.

Ilskan växte i mig och jag ville bara skrika. En av killarna tog upp min CD-spelare och trampade sönder den mot det som en gång varit snö, men nu frusit till is.

Efter 15-20 minuter började de röra sig bort från mig, tre stycken var kvar och det var första gången jag lyckades titta upp. Det var mörkt och jag minns att jag tänkte:

-”Om jag ska springa någon gång så är det nu.”. Det var ingen bra tanke, för när jag skulle börja springa så ser jag hur en av dem har en kniv i handen.

En kniv som jag trodde han ville hota mig med.

Jag sprang, i panik, utan att veta vart jag skulle, han flyttade sig för att stoppa mig och vi både trillade, jag kände hur det brände till på insidan av låret.

Sedan sprang de iväg och där låg jag.

Frusen, övergiven, förbannad och skadad.

Är det såhär det ska vara? Är detta innebörden av att ha en ADHD?

Är jag verkligen så hemsk att folk vill skada mig, skratta åt mig och förnedra mig?

Frågorna i huvudet var många men samtidigt kände jag att det var dags för mig att visa världen.

Jag ska visa att jag kan, på mitt sätt. För jag kan faktiskt, och jag tänker använda

min diagnos till något viktigt. Jag kände att jag vägrade gå med på särbehandling mer.

Nu har jag lyckats komma upp ur det svarta hålet som samhället lämnade mig i, skulderna är kvar men även om en känsla av att vars otillräcklig ibland knackar på dörren så vet jag att jag är bra, ja jag är bra och jag har en vision. En vision om att skriva en bok. En bok om mitt liv, en bok som jag hoppas ska inspirera alla människor från lärare och arbetsgivare till elever och andra som lever i eller utanför en relation till ADHD. Boken kommer gå under arbetsnamnet "Stå inte på min skugga". 

Tanken är att när och om boken blir publicerad, ska jag åka runt och föreläsa om boken och om mitt liv. För att tala om hur det är, att tala för mig själv och för alla dem som kanske inte kan eller vågar prata om det. Allt för att öppna ögonen på människan. 

Framförallt för att det finns människor som jag själv, som mår otroligt dåligt, som hänger löst i livet och kanske kan jag rädda en människa från att känna sig ensam och övergiven, 

För visst är det väl så, att vi måste dela med oss av våra liv, för att hjälpa andra människor och för att man själv ska förstå att man aldrig är ensam i sitt lidande. Vi är ju alltid så noga med att dela med oss när vi känner oss lyckliga, då ska hela världen se det, men när vi är olyckliga stänger vi av kommunikationen. 

För att hjälpa en annan människa och för att släppa in en annan människa in på livet så måste vi våga göra det. För att det gör skillnad.! 

Jag har fått jättestor respons från människor, bland annat på Facebook. 

Om jag med min bok och föreläsning kan rädda en person från utanförskap, om jag kan stoppa en mobbare från att trycka ner en annab människa, om jag kan få en arbetsgivare att anställa någon som är lite annorlunda eller om jag kan få en enda människa att förstå, att om någon med min diagnos får de rätta verktygen, så kan vi bygga Rom på en dag. Ja då har jag lyckats göra skillnad med min dröm, och det är allt jag önskar och vill. 

Jag har bett om hjälp överallt för att jag behöver tips, råd, startkapital och vägledning från människor som redan varit där jag är, människor som etablerat sig och som vill ge mig en hjälpande hand. Men jag har bara mött kalla handen. Organisationer, myndigheter, kommunen, landsting och många andra har bara vänt mig ryggen. Jag känner mig så ledsen när man har något att förmedla men ingen vill ge en hjälpande hand på vägen mot målet. 

Skulle någon här vara intresserade av att sponsra mig och/eller hjälpa mig med att gå vidare så får ni jättegärna kontakta mig. Jag gör detta helt på min fritid när jag är ledig och inte kämpar med livet i kaos som myndigheterna satte mig i. Därför behöver jag hjälp. På alla möjliga sätt. 

Jag förstår att alla inte kan eller ens vill investera pengar i mitt projekt. Men jag är på jakt efter företag och privatpersoner som tror på mig och min idé. Men bara att uppmuntra och ge mig glada kommentarer betyder jättemycket. 

Tack för att ni tog er tid att läsa. Det blev lite längre än sist men jag hoppas det är okej!

Sprid gärna vidare mig och mitt projekt till människor som ni tror skulle uppskatta det! 

Här hittar ni mig:

Attention with music

http://attentionwithmusic.blogg.se/

https://www.facebook.com/staintepaminskugga

Kram!