Det var de sista orden jag hörde min Pappa säga till sin far...

Livet som man är van att leva kommer aldrig någonsin att bli som det varit.

När man är en människa som levt ett liv i skuggan av ett samhälle som gång på gång trillat ner på axlarna och ändå lyckas ta sig framåt med glädje och hopp så är det stundvis väldigt svårt att stanna upp, se sig omkring. Det blir lätt så att man anses vara en egoist. Att man antas vara oförstående och elak. Många gånger är jag så uppe i att leva att jag då och då glömmer bort att allt vackert har ett slut... 

Torsdagen den 1 Maj kunde blivit en helt vanligt, varm och härlig vårdag.. Det blev inte så, inte överhuvudtaget. 

Jag vaknade tidigt på förmiddagen. Jag visste inte då att det skulle bli första gången i mitt 25-åriga liv som jag skulle få se en död människa, i alla fall inte min älskade farfar. Jag ringde min Pappa som berättade att min Farfar hade tagit upp årorna och passerat jordelivet. Min älskade Farfar som alltid varit den starka. 

En man vars liv grundades i en tid då allt gjordes med händerna. Med tanke på hans liv och hur han levt har jag alltid sett honom som en av de starkaste jag någonsin mött. 

Det finns saker i livet som man bara måste acceptera, döden är en av dom. Men jag tänker inte acceptera detta, än är jag inte redo. Jag höll mitt löfte och jag spelade på begravningen, tillsammans med min bästa vän. Jag vet inte hur jag klarade av det, men det gjorde jag. 

Det är en tom tid som befinner sig hos mig just nu. Det är så lustigt... Livet står liksom still medans allt rullar på som vanligt utanför mitt synfält. Ingen är direkt fast som jag, dom vet inte, jag vet och för mig är det kämpigt. Min lilla Farfar... "Du har det bra du Charlie" sa han alltid när vi sågs, men gäller det bara när han fanns vid min sida? För även om vi inte sågs jätteofta den sista tiden så visste jag ju ändå att han fanns där. 

Jag trodde nog aldrig att han kunde dö, i alla fall inte att det skulle gå så fort. 

Sista dagen innan han gick bort var jag vid hans sida och innan jag åkte la jag handen på hans axel och sa: "Vi syns sen Farfar". Det gör vi iofs, men inte här och inte nu.. Men ses igen det kommer vi att göra. 

Jag tror inte på Gud. Men jag vet att det finns en andra sida och jag vet att han styr upp saker och ting där nu. En vacker dag möts vi igen, tills dess håller jag honom hårt vid mitt hjärta. För sanningen är den, att utan hans visdom, hade jag inte varit den jag är eller burit den kunskapen. 

Älskade Farfar.. 

Du fattas mig.. 

Varje dag..